I huvudet på Keken

Mitt ynkliga liv på randen till det nya millenniet

Jag läser mina gamla anteckningar från 1998-1999. Åren när ett brustet förhållande var ett uppvaknande i mitt liv.

Inser hur ynklig och patetisk jag var. Samtidigt är det kanske precis vad som behövs i sådana stunder.

Det är beskrivningar av saknad, nya inbillade kärlekar och fylla i en salig och frustrerad blandning. I allt detta kan jag ändå se början på den förändring som inleddes med en stor kris som jag trodde mig knappt klara av från början.

Det är uppblåsta beskrivningar av "mitt nya starka jag" i brev som postats till min före detta och jag skäms och rodnar nästan när jag läser det idag. Det är tydligt hur jag försöker övertyga och övertala om att bli tagen tillbaka.

Detta är jag extremt lycklig över att jag inte lyckades med då. Inte ens för en kort tid.

Det hade inte lett till något gott utan sannolikt resulterat i än mer psykiskt lidande längre fram med följder som kanske inte alls hade fått en så bra utgång som 1998 och 1999 visade ha för 2001 och 2002.

Att förlora tilltron till någon jag en gång har älskat och gjort allt i sin makt, för att hjälpa upp på egna fötter för att sedan vara så förblindad att jag inte såg att kärlek och gemensamhet försvann, smärtade enormt mycket.

Att lyckas övervinna den smärtan, trots denna ynklighet och genom att vara en smula patetisk, och våga tro på möjligheten att återigen öppna sitt liv för någon annan är värd all den smärtan.

I alla fall inbillar jag mig det i efterhand

Då jag var en av dom andra

Brunchrapporten i P3 håller en specialsändning på måndag där de vill att vi ska berätta när vi kände att vi tillhörde dom andra. Att berätta om när man har varit en av dom andra, de som inte tillhör alla andra, är egentligen inte speciellt svårt för mig att göra. 

Jag kände mig länge som en av dom andra hela tiden. En som inte riktigt passade in, något som fortfarande kan göra sig påminnt emellanåt. Orsaker och anledningar till detta är många. Dessa lämnar jag därhän och ska istället försöka beskriva några olika sammanhang jag just har känt mig som dom andra.

Jag växte upp i ett litet samhälle och där befann jag mig i princip hela tiden till den dag det var dags att börja förskolan. I byn fanns ingen annan som var lika gammal som jag. Alla skolkamrater bodde i andra samhällen som var större och hade sina kompisar med sig redan från början. Jag åkte hem från skolan till byn där ingen annan var lika gammal som jag. Väl där hade jag kompisar som jag lekte med och där kan jag egentligen inte säga att jag kände mig som dom andra. Men i skolan var jag en av dom andra under alla långa år från förskolan till nian. Så kände jag mig, men så var det sannolikt inte i praktiken. Jag umgicks i skolan med många av dom som ansågs coolast i klassen. Faktiskt ganska många av dessa. Dom såg sannolikt inte mig som någon av dom andra utan som någon som tillhörde och tillförde något. Problemet var att jag inte förstod detta och att jag inte bodde där alla andra bodde. Att skapa relationer utanför skolan var därför svårt och bidrog säkert till att jag fortsatte känna mig som dom andra. Jag fanns nästan alltid med där i kanten av de coolaste.

Jag blev bjuden på partyn med de coola gänget, men kände mig mest som den sista inbjudna som tagits till nåder från gänget med andra som tillhörde dom andra. Jag kände mig hela tiden som om jag var med i sammanhang på nåder och detta ledde ofta till att jag drog mig undan istället för att ta ett steg framåt och ta en plats på riktigt även i mitt eget huvud.

Jag slutade spela fotboll när jag var 13 år av den anledningen. Det var inte så att jag var någon stor talang på något vis. Jag var en medelmåtta, men ändå alltid med trots att jag kände mig som en av dom andra som egentligen borde sitta på bänken och mest fick spela för att någon tyckte synd om mig. Omständigheter hemma gjorde det inte lättare när exempelvis körningar till och från träningar och matcher hela tiden kändes som ett frågetecken som ofta löstes på nåder av andra vänliga själar än de som egentligen borde ha fixat saken. Jag hade sannolikt slutat spela fotboll ändå, men på grund av att jag kände mig som dom andra skedde det ett antal år tidigare än om den begränsade talangen istället hade fått avgöra saken. 

Sedan finns det säkert saker som har varit bra med att känna sig som dom andra. Jag tror att det i hög grad har bidragit till att jag har varit en egen individ som genom vått och torrt har haft förmågan att klara mig själv. Min tillhörighet till dom andra gjorde tidigt att jag kände mig tvungen att kunna hantera det på det viset. Att i viss mån vara ensamvarg är inte enbart av ondo.

Den stora vändpunkten i mitt liv, när jag kunde släppa det där oket och inte tro att alla såg mig som märklig, var när jag började i gymnasiet. Inte heller där kände jag någon enda själ. Den stora skillnaden var att där var det något positivt. Ingen visste något om mig och jag kunde själv styra bilden av mig och successivt låta detta höja mitt självförtroende och nästan på riktigt känna mig som en i gänget.

Egentligen tror jag inte att det var omgivningen som gjorde att jag förändrade min syn på var jag hörde hemma. Det var det vita bladet som uppenbarade sig, där på Tingsholmsgymnasiet, som gjorde att jag kunde förändra min egen självbild för att jag inbillade mig att alla andra där inte sorterade in mig i det facket som jag hela tiden innan fått för mig att de hade gjort fram tills dess.

Jag har aldrig känt mig mobbad. Jag har bara känt mig som dom andra. Jag har hellre iakttagit på avstånd än stått där i centrum i strålkastarljuset. På gott och på ont. Då mest på ont. Nu mest på gott.

Det finns många orsaker till att man känner sig som dom andra, men i grunden handlar det om att redan från början lära sig att lira det sociala spelet. Det går inte att hoppa in i den matchen när alla andra redan har övat i 6 år och tro att det ska gå att glida in där på en räkmacka och bara känna sig bekväm med detta. Det räcker inte att umgås någon gång då och då med föräldrarnas kompisars barn eller grannens barn som man egentligen inte har mer gemensamt med än att de råkar bo där de gör.

Det handlar om att lära sig att ta för sig och dela med sig både verbalt och i handling redan från tidig ålder för att inte tvingas leva upp med ett social handikapp som i bästa fall kan repareras på ett hyfsat sätt under resans gång, men som i värsta fall blir ett ok som man aldrig lyckas slänga av sig i livet.

Är du kvar när jag behöver dig?

Min äldsta dotter, 4 år gammal och smart som få, lever med den för ett barn fullkomligt självklara bilden att hon ska bli lika stor som mamma och pappa och att hon ska leva tillsammans med oss i hela sitt liv även när hon blir vuxen. Något annat existerar inte. Hon ska göra allt som vuxna gör, men hon ska göra det med oss.

Någonstans är det säkerligen ett gott betyg så länge ett barn i den åldern, och några år ytterligare framåt, verkligen har en önskan om att föräldrarna är det bästa alternativet. Alternativet med ett barn som inte vill det i den åldern är misär och katastrof.

När jag och min fru i veckan firade vår 5-åriga bröllopsdag så konstaterade vi att det inte funnits någonting att kalla kris under våra 7 år tillsammans. Det har varit jobbigt på olika vis, men aldrig någon kris. Vi kom även fram till att den allra största förändringen, alldeles glasklart egentligen, är livet utan och med barn och hur låst och bunden man blir under de här första åren. Spontanitet och utrymme att göra saker för sig själv har minskat radikalt, något som jag som alltid har varit lite ensamvarg kan sakna ganska mycket emellanåt.

Vid sidan om att det är mer låst så är det fullkomligt fascinerande att se hur mycket ens barn lär sig och hur smarta dom ändå är. Med en 4-åring i huset går det inte längre att prata om någonting utan att iskallt antingen räkna med följdfrågor direkt eller att det kommer en fundering strax innan hon somnar på kvällen. Det mest intressanta är hur hon snappar upp det svenska språket och använder ord i dess rätta element och i korrekt böjning i princip med en gång. Hur hon präglas av oss i hur vi pratar, hur vi beteer oss och vad vi säger.

Som om inte detta vore nog så har vi en 1,5-åring som i sin tur fullkomligt har anammat sin storasyster och gör nästan allt precis som hon gör.

Mymlan skriver om rädslan för att dö när barnen är små, men att den rädslan är mycket mindre nu när hon är förvissad om att hon har gjort vad hon kan:

"Mina barn är stora nu. Jag har gjort vad jag kan. Mitt bästa. Funnits för dem, i alla väder. Inte alltid hel, men alltid där. Om jag dör i morgon så kommer de ändå att minnas. Mina oönskade råd. Mitt tjat. Kanske mina kramar. Hur min mat smakade. De kommer att någonstans långt därinne vara präglade av mina värderingar. Och jag tror att dom vet att jag älskar dem.

Dom är färdiga.

Det skrämmer mig om möjligt ännu mer än tanken på att dö ifrån dem.
Det jag inte gjort fram till idag, det kan jag inte heller göra.

Jag är inte oumbärlig längre."

Det kanske är så det blir. Rädslorna i livet finns där hela tiden men orsakerna till dessa varierar över tid och anpassar sig på något förskräckligt finurligt sätt efter omgivningens egna förutsättningar.

Jag brukar säga till min 4-åriga dotter, oftast i samband med att hon lägger sig på kvällen och jag ska sitta hos henne en stund, att jag alltid kommer att finnas där för henne och hjälpa till med allt som står i min makt. Att jag älskar henne och att jag är så stolt över hur duktig hon är bara hon inte gnäller så förbenat hela tiden. Jag har själv mina begränsningar. Inte gränser, men begränsningar som jag i min roll som pappa tvingas och triggas till att hela tiden skjuta framåt - för mina barns skull och för att dom ska få uppleva så mycket som möjligt av de bitar som jag själv inte riktigt fick.

Jag kan se min dotters enormt jobbiga känslor när hon på förskolans dag inte vågar att ställa sig ensam med dom andra barnen och sjunga alla de där sångerna som hon kan utantill och som hon har sjungit för oss hemma i flera veckor.

Hon vill men hon vågar inte riktigt och jag känner så väl igen mig i att kunna och vilja men inte våga. Jag vill hjälpa henne att växa upp till någon som kan, vill och vågar göra allt det som har tagit mig själv så mycket onödig kraft.

Andra som bloggar om förhållandet till sina barn och döden är Klaus Beiersdorf och Marcus Birro.

Leaving Las Vegas som Herr och Fru Kjellberg

Leaving Las Vegas med Sheryl Crow strömmar ut ur högtalarna när vi lämnar just denna stad bakom oss för att istället erövra California.

Att lämna en galen stad efter några galna dagar känns ganska skönt och vi gör det som herr och fru Kjellberg efter ett bröllop ute i öknen, The Valley of fire, utan att någon annan har en aning och med en och samma person agerandes chaufför, fotograf, filmare, bröllopsvittne och servitör av weddingcake och champagne. Allt noga planerat på hemmaplan med förlovning i New York tio dagar tidigare den 2 maj.

Det är på dagen fem år sedan detta skedde och på ett vis känns som om det vore mycket längre sedan än så. Då var det bara vi två som kunde planera och göra just en så galen sak och lura skjortan av de flesta i omgivningen. Att vi skulle förlova oss under en månadslång USA-resa trodde säkert många. Men att tio dagar efter den annonsen även få läsa att vi hade gift oss var det nog färre som hade gissat.

Att det känns så pass länge sedan beror nog mest på den allra största förändringen sedan dess. Den att bli föräldrar, först till Nora och sedan till Milla, med allt vad detta innebär.

Samma dag som vi gifte oss så postades också ett antal inbjudningar till en fest som vi ville ha med ett antal vänner någon vecka efter det att vi kommit hem. En fest som klart och tydligt gick ut på att vi inte ville ha presenter utan att gästerna istället fick betala den mat de önskade äta på restaurang Chez la'mi i Borås denna lördagskväll i mitten av juni 2004. Några pengar att bjuda på fest hade vi ju inte kvar efter en månad i USA där varenda krona och dollar med råge gick åt...

I samband med denna "efterfest" till vårt bröllop fick alla gäster skriva ner hur det skulle se ut i våra liv fem år senare och det är just den dagen som idag är inne och det är dags för oss att kolla in vad våra vänner trodde om oss egentligen. Hur många barn är sannolikt en av de vanligaste gissningarna, men det mest spännande blir att se alla andra gissningar.

Mycket har hänt under dessa fem år som gifta. Det allra mesta positivt och utvecklande, även om jag inte ska dölja att det varit tufft mellan varven inte minst efter det att vårt andra barn föddes. Den som påstår att det inte gör någon skillnad att vara gift har fel. Det är ett band som knyter ihop saker och ting på ett annat sätt än annars.

Jag kände min svärmor och min frus båda systrar innan jag kände eller hade träffat Katrin. Vi hade jobbat tillsammans på samma företag under flera år och jag hade bara hört talas om den tredje systern som far och flög runt till Australien och hoppade fallskärm överallt där det fanns ett flygplan ledigt.

Av en ren slump träffades vi en fredagskväll i april 2002 när jag var ute med ett par kompisar. Ett sönderslitet halsband och fullt med pärlor på golvet var upprinnelsen till att vi började prata. Hon fattade före mig vem jag var och att jag kände nästan hela hennes familj. Den kvällen blev speciell och även om jag då, under de kommande veckorna, inte vågade tro fullt ut på kärleken så visade det sig att jag kunde slappna av och faktiskt tillåta mig att älska någon utan att vara rädd för att bli sviken igen.

Efter tre veckor bodde vi i princip ihop. Efter 2,5 månad bodde vi definitivt ihop, efter 4 månader flyttade vi in i vår första gemensamma lägenhet och Valborgsmässoafton året därpå fick vi tillträde till vårt hus som det renoverades på i fem år fram till för ungefär ett år sedan när det såldes till förmån för det hus vi bor i idag.

Trots att det har funnits stunder i livet även de senaste 7 åren när det har varit jobbigt, märkligt vore det väl annars, så finns det ingenting som gör att jag för en endaste sekund ångrar den där fredagskvällen i april 2002, förlovningen och bröllopet i New York och The Valley of fire 2004 eller det nya liv som vi fick först med Nora och sedan med Milla. Den helheten finns det ingenting som kan slå.

Jag älskar min fru och mina döttrar idag precis som alla andra dagar.

Jag faller i tyst gråt

Jag ser ett program om dödligt sjuka relativt unga människor och faller i tyst gråt.

Det dyker upp tankar på fvad som hände med Anders, som för bara drygt 3 år sedan var full med liv och nyfunna ambitioner, men som sedan blev sjuk efter vad som först sas vara en rutinoperation, om  än en krävande sådan. På detta följde just den kamp som några av de personer tv-programmet visar upp.

Jag kan fortfarande se hans ögon framför mig när jag den där sista gången hälsade på honom bara några dagar innan det tog slut. Det var först då, när livet runnit ur hans kropp, som blicken var tom.

Innan dess var det samma jävlar anamma i ögonen hos de personer i programmet som nu får mig att falla i tyst gråt.

Bleknade minnen och pusselbitar

Tiden gör inte bara att minnen bleknar och konserverar en bild av vad som hände och vad som var orsaker och anledningar.

Att under andra halvan av sitt liv ha supit sönder och samman familjeliv, andra relationer, ekonomi och inte minst sin egen fysiska och psykiska hälsa är sannolikt inte något som en intelligent människa vill göra.

Det var just detta min far, som i grunden var en intelligent person, till stor del gjorde från andra halvan av 60-talet och fram till sin död 2002 vid 72 års ålder.

Under åren som gått sedan hans död har öppna och halvläkta sår repat sig och ett antal pusselbitar fallit på plats som både har kompletterat och förändrat den bild som en gång fanns och med detta har min sanning av vad som kan ses som, om inte orsaker, så i alla fall starkt bidragande faktorer till att det kunde gå som det gjorde för min pappa fått ett annat perspektiv.

Ett brev från det förflutna

Jag fick ett brev.

Det låter kanske inte så konstigt. Men det var ett handskrivet brev. Ett sånt där som nästan inte någon skriver idag. För om man inte mailar, chattar eller i annan elektronisk form kommunicerar med sin omgivning så skriver man, i alla fall jag, ett brev i Word som på sin höjd undertecknas med vanlig penna.

Brevet jag fick var väntat. Eller i alla fall väntade jag på att det förhoppningsvis skulle komma ett svar på det brev, skrivet i Word, som jag skickade för ett antal veckor sedan.

Det var ett brev från min historia, kan man säga, och det gav mig svar på en del frågetecken som jag har funderat över.

De svar jag har fått är till viss del positiva men ställer även upp nya frågetecken över andra personers agerande som jag inte riktigt blir klok över. Och vem som kan räta ut dessa vet jag faktiskt inte.