Ronald Reagan är fortfarande USA:s president. Berlinmuren
står där den har stått sedan 1961. EU heter EG och är något som
Sverige inte är i närheten av att gå med i. Mobiltelefoner existerar
möjligtvis för den som kan hosta upp enorma
pengar för en tegelsten.
Internet finns inte och på TV finns det fortfarande bara två kanaler för alla som inte slängt upp en parabol på taket. Anna-Greta Lejon har precis tvingats avgå som justitieminister, pga Ebbe Carlsson-affären, dagarna innan vi kliver ut på trappan till Tingsholmsgymnasiet i Ulricehamn för att fira vår student efter 2 år på DK-linjen.
Det är åren innan den förra stora krisen, även om en förvarning om vad som komma skulle blixtrade till med det stora börsraset i oktober 1987. Nästan alla som går ut ur gymnasiet gör det för att därefter börja jobba. Att gå vidare till universitet och högskola i Ulricehamn 1988 var inte ett alternativ för speciellt många. Varför fortsätta i skolan när det finns jobb?
Det är på många
olika sätt lugnet före stormen, innan muren faller och mycket av det
som varit en falsk trygghet i Sverige, rämnar och vi vaknar upp i en
kall verklighet med en brusten illusion av det svenska folkhemmet,
ekonomisk kris med skyhög ränta och arbetslöshet som sveper fram.
Världen var så mycket mindre än vad den är idag. Visst
fick de flesta av oss ett jobb direkt, i alla fall i något år, men
totalt sett var möjligheterna och valen, och vetskapen om dessa, så
enormt mycket mindre än vad de är för alla som i dagarna firar sina
student. Världen ligger öppen. Möjligheterna till vidare utbildning är
oändligt mycket större - både i Sverige och ute i världen. Medvetenheten och kunskapen om det mesta är
oändliga i jämförelse med 1988.
Jag tog studenten fredagen den 10 juni 1988. På måndagen den 13 juni började jag mitt första riktiga jobb. Det första steget in i en bransch som jag fortfarande befinner mig i om än på ett helt annat vis än den där första måndagen en knapp månad innan jag fyllde 18 år.
