I huvudet på Keken

Efter döden ska jag finnas kvar i digital form

Även om inte jag, av naturliga orsaker, kommer att uppdatera mina bloggar och andra tillhåll på internet den dagen som jag är död så sak dessa olika ställen finnas kvar öppna för den som så önskar att faktiskt se vem jag var.

Jag ser det bland annat som en del i den framtida släktforskningen och att mina barn och barnbarn faktiskt ska kunna gå tillbaka och läsa om mina personliga åsikter eller det allmänna tyckandet jag ägnar mycket av min fritid åt.

Givetvis hoppas jag att det dröjer en lång, lång tid innan det är dags för någon att ens fundera över vad som ska ske med min samhällsblogg, min personliga blogg, mitt twitterkonto, min Facebook och alla andra digitala konton som redan finns och som kommer att ha hunnit byta skepnad oändligt många gånger innan den dagen kommer. Men den dagen ska det vara solklart att de ska vara kvar.

Av mig kommer det att finnas digital fotspår från slutet av 90-talet, då jag var knappa 30, till den dag det slutar. För alla, eller för väldigt många, som är födda sedan dess så kommer i princip hela deras liv att finnas dokumenterat i mindre eller större portioner.

Andra bloggar: Bloggvärldsbloggen, Mina moderata karameller, Sjumilakliv

Det här är till dig, D...

Det finns saker i livet som är besvärliga och jobbiga. Vi drabbas alla av mer eller mindre stökiga varianter som ställer livet på ända en liten stund eller för en lång, lång tid. Vissa tvingas kämpa med många långa stunder, dagar, månader och år, när mycket är dystert och det påverkar möjligheterna att leva ett "normalt" liv i förhållande till den omgivning som känner en på ett annat sätt eller som tycker att det borde kunna vara på ett annat vis.

Det är lätt att tänka "skärp dig nu och försök vara som förr" eller "varför bryter du inte upp ur den situation som aldrig kommer att fungera". Så har jag orättvist tänkt om D, och det som har hänt, många gånger genom åren. Det finns säkert saker som jag har haft en korrekt uppfattning om, men i det stora hela har jag haft så mycket fel och varit alldeles för kategorisk och tänkt egoistiskt istället för på D och det som har hänt.

Nu ser jag detta så tydligt och jag blir imponerad av vad D har lyckats att klara av tillsammans med A.  Jag tror att vi har envisheten gemensamt och jag ser nu att din envishet har varit fullkomligt legitim och ingenting som jag eller någon annan borde har ifrågasatt, snarare stöttat mer.

Det har funnits många tillfällen, för inte speciellt länge sedan, när jag har trott att det alltid skulle vara en krampaktig relation mellan oss, men så känns det inte längre. Jag känner att jag har fått tillbaka D i mitt liv för första gången på riktigt allvar på många, många år och det känns fantastiskt bra. 

Skål för många trevliga stunder framöver utan krampaktighet och bevakande inställning som har legat i luften under så många år.

Sommaren 1982 - mitt andningshål i livet

Det finns saker i livet som man kan se som brytpunkter i livet. En av dessa i mitt liv inträffade i början  av 80-talet.

Det var fotbolls-VM i Spanien och den svenska sommaren 1982 var fullkomligt fantastisk. Det var året då jag fyllde 12 år. Några dagar före den 7 juli, dagen då jag fyllde, åkte jag iväg hemifrån för att tillbringa ett par veckor hos min bror Stefan och hans sambo Pia.

För mig var det då den första semestern hemifrån så långt i mitt liv. Det var en möjlighet till lugn och ro och trygghet på ett vis som jag inte kunde få hemma. Det var en chans att hitta rätt och finna drömmar i livet och kanske inse att det inte var så omöjligt som jag kanske kunde få för mig när de flesta drömmar antingen såg ouppnåelig ut eller på något vis krossades.

Det kändes som en hel sommar men det var ett par veckor av sol i Stefans hemmasnickrade solsängar. Det var minigolf och Liseberg och båtturer på Öresjön innan Hulken visades på TV och jag vågade knappt inte att titta.

Superstars med bland annat Ingemar Stenmark tävlade i Scandinavium och sedan var det Superstars hemma i trädgården.

Björn Borg var min stora idol och jag brukade stå hemma på asfalten och träna med mig själv med en sån där grej som hade tennisbollen fastsatt i ett långt gummiband. Mitt gröngulvita pannband var med även de här sommarveckorna.

Fotbolls-VM och semifinal mellan Polen och Italien när en duva spatserade in i köket och sket på golvet. Vi spelade Yatzy och jag var en usel förlorare. 

Kiosken vid campingen sålde min favorit X 15 för 2 kronor och årets nyhet var Laktritspuck för 2,75.

Vid sidan om allt det glassiga (!) som jag kommer ihåg så var det främst sommaren när jag fick chansen till ett utrymme och relationer i mitt liv som jag sedan dess håller mycket nära mig i minnet både från då och i mitt liv idag.

Sommaren -82 följdes av några liknande veckor sommaren därpå och otaliga kortare och längre besök under alla år till det som blev något av mitt andningshål i livet något som jag är obeskrivligt tacksam över.

Sommaren 1982 var i många bemärkelser den bästa sommaren i det liv jag visste då.

Sommaren 1992,  i exakt samma vecka som tio år tidigare, träffade jag min första riktiga flickvän. Det var då en mycket bra sommar som inte fick en lika bra fortsättning.

Sommaren 2002 träffade jag min fru och den sommaren var alldeles lysande efter några år i lätt desperation över att snart vara för gammal för både det ena och det andra.

Vad sommaren 2012 ska föra med sig för någonting fantastiskt för att kunna leva upp till sina företrädare med en tvåa på slutet återstår att se. Det kanske är det året vi ger oss ut på den där långresan som vi har pratat om. Australien och Nya Zeeland eller USA igen.