I huvudet på Keken

Urvattnade blodsband

Det har alltid funnits. Ett osynligt avstånd mellan oss. Det finns band som för den oinvigde kan tyckas helt normala. Men det finns saker redan i ditt bagage som hade lagt grunden för det tragiska och låsta liv utan självförtroende och egen drivkraft.

Du och jag, vi har aldrig kunnat prata med varandra. Visst pratar vi. Men vi klappar på ytan och rispar inte ens i något av värde som skulle kunna fördjupa och öppna upp möjligheter till ett mindre avstånd.

Ditt bagage var inte något som hade behövt bli ett hinder. Men nu blev det, i fel kombination, total kortslutning och ett liv i en beroendeställning som påverkade precis allt. Ett eget självständigt liv. En sund relation mellan oss. Förmågan att ta ställning. Precis allt.

Det sorgliga är att detta inte är något som kan repareras. Den där ytan ser hyfsat välartad ut. Men under ytan finns inte något av det som borde finnas där. Inte då. Inte nu.

Blod är tjockare än vatten. Men blod som redan från början, och under en lång lång tid, har spätts ut med vatten blir inte till de band som borde ha funnits.

Det fanns en tid för länge sen när inte ens ytan var som en illusion av något normalt. Att detta har förändrats är jag glad över. Det är bra för mina barn. Men mer än så kommer det sorgligt nog aldrig att bli.

Hand i hand genom en sjukhuskorridor

Hand i hand med min dotter från ett väntrum, genom en korridor, till ett undersökningsrum på ett sjukhus. Det var inget allvarligt alls. Bara ren försiktighet efter tidigare sjukdom.

Just detta, att gå hand i hand genom en sjukhuskorridor och att sitta och vänta i ett väntrum, påminner mig om alla de gånger som jag själv som liten gjorde detta. Det var armbrott och andra orsaker som fram till 10-årsåldern gjorde mig till ett barn som tillbringade många dagar och nätter på sjukhus.

Varje gång jag kan minnas att detta skedde så var det med min pappa vid min sida som jag gick hand i hand genom korridorerna och satt i dessa karakteristiska väntrum i avvaktan på nån form av kontroll.

Jag kan faktiskt inte minnas att min mamma var med en enda gång.

Nog för att hon inte hade något körkort, och fortfarande inte har, men hon var hemmafru fram till slutet av 70-talet när jag närmade mig 10-årsåldern och borde rimligtvis ha varit med någon gång.

Men jag minns det inte.

Det enda jag minns är att det var min pappa som var med mig.

Visst var hon med och besökte mig vid något tillfälle när jag låg inlagd, men aldrig med mig hand i hand genom en korridor vid alla dessa kontroller och återbesök.

Är det minnet som sviker eller var det verkligen så och varför var det i så fall på det viset?

Min lilla Milla fyller två

Om någon timme är dygnet inne när min yngsta dotter Milla fyller 2 år.

När hennes storasyster Nora var 2 år tyckte vi att hon var stor. När jag nu ser Milla så ser jag givetvis en tjej som växer och har börjat prata, men hon känns så mycket mindre än vad jag minns att hennes syster var i samma ålder. Hon är fortfarande min lilla bebis på något vis. En tjej som nästan alltid är glad och som, så som ett yngre syskon gör, smyger med och är betydligt mer lurig än vad storasyster är.

Även om hon känns mindre så har hon en helt annan pondus och viker inte alls undan på samma vis. Hon har blivit kaxig och hon knuffar tillbaka när någon försöker mästra henne. Jag vill inte att mina barn ska slå sig fram, men att ta för sig och visa att man inte tar skit är i grunden en bra egenskap.

Att hon nu fyller två och snart kommer att klara det allra mesta på egen hand är roligt. Samtidigt så kan det kännas lite tomt att när hon nu blir så stor så träder även jag som pappa in i en helt annan roll.

Det kommer inte att handla om samma omhändertagande av en liten människa som inte kan klara saker på egen hand. Det kommer att successivt bli ett helt annat samspel och deras självständighet kommer att utvecklas. 

 

Det är nu som Milla snart kommer att visa mer tydligt vad hon är intresserad av. Än så länge har hon, som sagt, mer hängt med och lekt med det som Nora leker med och inte alls lika tydligt som hon gjorde fastnat i olika saker.

Hon har en syster som vid 4,5 års ålder, på gott och ont, har stenkoll på vad hon tar på sig för kläder. Detta smittar av sig och jag har nu huset fullt av människor som går och speglar sig i olika kreationer.

Alldeles oavsett hur lilla Milla kommer att utveckla sin personlighet och sina intressen så är hon, precis som sin syster, en fantastiskt intelligent tjej som vet vad hon vill och inte tar någon skit i onödan. Visst kunde förutsättningarna ha sett betydligt mörkare ut?