I huvudet på Keken

Mitt personliga 00-tal i backspegeln

Att det redan har gått 10 år sedan millennium-hysterin och den där nyårsaftonen och festen i min bror Magnus lägenhet i Rånnaväg känns märkligt. Samtidigt så har det, när jag tänker igenom vad som faktiskt har skett i mitt liv på 10 år, hänt ofantligt mycket och där nästan allt har varit positivt.

Jag försöker mig här på att minnas åren under 00-talet, från slutet av 90-talet och till nu, och jag gör det år för år:

2000

Millenniet inleddes med en iskall nyår och fortsatt liv som ensam på Alideberg i Borås där jag fortfarande bodde kvar i den lägenhet som varit min och den förra flickvännens gemensamma bostad under ett par år 96-98 innan vi bröt upp.

Det var inget fel på lägenheten i sig. Fantastisk utsikt från åttonde våningen och en helt okej hyra. Men något sa mig ändå att det var dags att skaffa en egen ny bostad igen. En lägenhet som inte bar några spår som framkallade sentimentala tankar och orimliga förhoppningar som inte förde något gott med sig.

Min nya bostad i Borås låg inte på åttonde våningen utan var istället belägen på markplan med utsikt över mitt jobb. Det var 150 meter från dörr till dörr och jag trivdes verkligen med detta skifte som skedde under en period när väldigt många positiva saker hände i mitt jobb. Sedan hösten 1999 hade jag haft ansvar för en del av lagret på Johan Skoglund AB, som senare blev Kwintet Corporate Wear och nu heter Indiform, och från augusti 2000 blev jag officiellt lagerchef för alla lagerdelar.

Det var en stor omställning att gå från en i gänget till att faktiskt vara deras chef. Det fanns en som inte klarade av detta utan istället ansåg sig själv vara den bäst lämpade för jobbet. Han var min bäste vän på den tiden, men hans beteende, när han inte kunde acceptera att mycket snack inte gav honom det jobbet som han trodde sig ha i en liten ask, gjorde att vi ganska snabbt gled ifrån varandra. Han tog första bästa chans att sticka till ett annat jobb och det var med facit i hand det bästa som kunde hända mig i min roll som ny lagerchef. Hans attityd hade annars blivit en mycket svår belastning för mig.

Den här sommaren passade jag på att fylla 30 år. Jag hade inte någon 30-årskris i den bemärkelsen. Kanske försvann den in i allt annat jobbigt efter det kraschade förhållandet. Men på kvällen, efter det att mina födelsedagsgäster hade åkt hem, satt jag där ensam i min nya lägenhet och kände mig extremt ensam och miserabel.

I slutet av sommaren åkte jag och Tobias till Rhodos och tillbringade en vecka på dessa bargata och Grabbarna Grus

2001

Ett år som jag ärligt inte minns för sådär speciellt många personliga händelser. Jag var på Kos tillsammans med Tobias och jag jobbade precis lika mycket som åren dessförinnan. 

Året avslutades...

2002

...och inleddes i kollektiv misär på Stenungsbaden där jag, och min vapenbroder vid den här tiden Tobias, trodde att det var dags att bryta mönster och ta oss ut ur singelträsket. Det gick sådär och istället satt vi där som två tragiska figurer och tyckte synd om oss själva. Hur patetiskt vårt sökande och trånande efter den rätta verkligen var och att det fan var dags för oss att skärpa till oss rejält. Inget uttalat nyårslöfte men ändå en brytpunkt som när det nya året 2002 var slut hade resulterat i att vi båda hade ett helt annat liv.

En dryg vecka in på det nya året kom ytterligare en brytpunkt som förändrade förutsättningarna för mycket och satte en punkt för något som varit en oroshärd i tillvaron hela mitt liv. Min pappa dog tidigt på morgonen den 9 januari några månader innan han skulle fylla 72 år. Det var ett snabbt och smärtfritt slut på ett liv som den andra halvan av livet bestått av en personlig kamp och en påverkan på hela sin omgivning.

För min del fortsatte vintern med en kombination av jobb, träning och festande. Livet som singel tedde sig allt mer desperat och jag började nog inbilla mig själv, och ställa in mig på, att jag skulle leva mitt liv ensam och utan barn. Det var nog bäst så helt enkelt.

En av alla dessa gånger, när jag fortfarande tränade (!), så följdes mitt och Daniels gymbesök av en after work där även Glenn var med. Det var jag, Daniel och Glenn på Brasseriet i Borås en skön april-fredag våren 2002. Vid bordet intill satte sig efter ett tag tre tjejer. Efter ytterligare en stund råkade en av dom slita sönder sitt pärlhalsband så att pärlorna flög över golvet. Som den gentleman Daniel är så kastade han sig ner för att hjälpa till att plocka upp dessa pärlor. Det gjorde inte jag.

Istället började jag prata med hon som satt närmast mig. Katrin Hansson hette hon då. Katrin Kjellberg heter hon idag och det var där och då som nästa steg i mitt positiva 00-tal togs.

Jag kände min svärmor och min frus båda systrar innan jag kände eller hade träffat Katrin. Vi hade jobbat tillsammans på samma företag under flera år och jag hade bara hört talas om den tredje systern som far och flög runt till Australien och hoppade fallskärm överallt där det fanns ett flygplan ledigt.

Hon fattade före mig vem jag var och att jag kände nästan hela hennes familj. Den kvällen blev speciell och även om jag då, under de kommande veckorna, inte vågade tro fullt ut på kärleken så visade det sig att jag kunde slappna av och faktiskt tillåta mig att älska någon utan att vara rädd för att bli sviken igen.

Efter tre veckor bodde vi i princip ihop. Efter 2,5 månad bodde vi definitivt ihop och efter 4 månader flyttade vi in i vår första gemensamma lägenhet.

2003

Det var ett liv i harmoni som hade infunnit sig. I början av året pratade jag och Katrin om att spara pengar för att om några år, kanske 4-5, kunna köpa ett hus.

På valborgsmässoafton fick vi tillträde till vårt hus i Aplared.

Det var ett hus som vi hade stora planer för och som också genomgick en förvandlning från 70-talshus till vårt eget under de kommande fem åren. Många och långa och storslagna renoveringar tog, även om det var inspirerande, ut sin kraft.

Under hösten började vi att skoja om att gifta oss och att detta skulle ske i hemlighet. Först var det nog mest snack, men sedan blev planerna för detta mer konkreta.

2004

Våra bröllopsplaner intensifierades under vintern och planen blev till slut klar. Vi skulle resa till USA och var där under en månads tid när först en förlovning skulle ske i New York och sedan ett bröllop i öknen utanför Las Vegas.

Planerna klaffade perfekt och efter den första halvan tillbringade vi resterande tid i fantastiska Kalifornien. Efter vår hemkomst hade vi en fest för inbjudna vänner som ville fira vårt äktenskap som vi lurat dom på.

En annan plan efter vår resa var att vi skulle försöka att skaffa barn. Det visade sig inte vara en alltför svårt uppgift om man säger så. Redan nån gång i början av juli började en lång väntan med mycket planering och annat.

Strax efter vårt bröllop och vår efterföljande fest inträffade det sorgliga att mina bror och hans tjej förlorade sitt första barn strax innan födseln. Detta var något som påverkade oss själva under hela vår väntan på det första barnet.

Det här året skedde även båda de två kollektiva fyllorna som jag och min fru har delat. Den ena var på Manhattan där vi helt livsfarligt söp oss dyngraka på Cosmpolitan och annat gott innan vi skulle hitta hem till vårt hotell.

Det andra tillfället var hemma i vårt hus i Aplared där vi började med en god middag med vin. Fortsatte med mer vin och mer vin och... Vi vaknade nästa morgon med kläder utspridda i hela huset och utslängda toapappersrullar. Synen av två nakna människor som kastade toapappersrullar efter varandra hade varit extremt intressant att ha sett.

2005

Detta var året när jag började blogga, något som vid sidan om alla

Vår väntan på vårt första barn blev en seg historia. Det gick till slut mer än två veckor över tiden innan Nora Linnea Kjellberg den 14 april fick se världen med sina stora ögon. Det var ett dramatiskt slut på förlossningen när hon kom ut och inte andades utan fick föras bort direkt från rummet. Det tog inte lång tid, men det var minuter som fick mig att sväva bort i tankar som inte var nådiga.

 

Att ha blivit pappa är den enskilt största förändringen av alla under hela detta decennium. Det är även en massa andra fantastiska saker som har hänt, men ingen enskild sak har gjort så stor skillnad i hur livet fortsätter att levas med allt ansvar och alla plikter som inte går att bortse ifrån.

Från september påbörjade jag min föräldraledighet när jag var hemma ett par dagar i veckan under hela hösten och fram till mars 2006.

Min bloggsammanfattning av 2005

2006

Ett år där stora förändringar på mitt jobb gjorde det till en orolig tid för mig och många andra innan vi någorlunda visste vad som gällde. Vad som verkligen gäller verkar det företaget fortfarande inte göra.

Nora fyllde ett år och lärde sig att gå dagen efter 1-årsdagen.

Mot slutet av detta år hade mina ovilja och mina funderingar kring att skaffa ett barn till lagt sig. Vi skulle nog göra ett försök till...

2007

Det tog inte många försök innan vi kunde konstatera att det var ytterligare ett barn på väg till oss. Väntan på den nya tjejen var betydligt mer nervig än när vi ovetande väntade på Nora och inte insåg vad som kunde ske ända in i slutet av en förlossning.

Den här gången ställde vi hårda krav på att inte tvingas gå över en lång tid. Istället blev det igångsättning på dagen när hon var beräknad och det gick mycket bra. Milla Judit Kjellberg föddes den 11 oktober. Samtidigt med att denna fantastiska nya lilla tjej föddes fanns min mormor, mycket svårt sjuk, på samma sjukhus några våningar längre upp.

Min mormor var den första person vid sidan om sjukhuspersonalen som fick se Milla. Några veckor senare avled min mormor. Om detta möte mellan livet och döden skrev jag förra hösten en text.

 
Tidigare under året hade en annan mycket jobbig process pågått där förtvivlan blandades med visst hopp, men där det till slut inte fanns något att göra åt det fruktansvärda faktum att min arbetskamrat Anders, han som var den första person jag anställde som lagerchef, till slut fick ge upp sin kamp emot cancern bara 27 år gammal.

Trots att både min pappa, min mormor och min brors lilla ofödda barn har dött under 00-talet så är det här det som har varit allra mest jobbigt. Det pågick under en så lång tid, där just hoppet och förtvivlan blandades om, och man ska helt enkelt inte dö när man är i den åldern. Det trodde, eller kanske inbillade sig, Anders själv in i det sista. Men inte ens han kunde få leva det liv som han hade insett fanns att leva.

Under hösten var jag långledig, från veckan innan Milla föddes fram till början av december, för att den nya stora familjen skulle få en så bra start som möjligt.

2008

Om det har hänt mycket under tidigare år på 00-talet så är det ingenting emot vad som var fallet förra året.

I tur och ordning handlade det om att jag fick nytt jobb i Göteborg, vi hittade ett nytt hus i Bollebygd, vi sålde vårt genomrenoverade hus i Aplared, jag började jobba i Göteborg, vi flyttade till Bollebygd. Allt detta skedde från mitten av mars till mitten av maj månad 2008. Som om inte det vore nog så fick min fru ett nytt jobb över sommaren och började jobba där i slutet av augusti.

Alla dessa förändringar i sig var positiva och det finns ingenting i det hela som har ångrats, men visst fan var det ofrånkomligt att det blev påfrestande att verkligen bryta upp ifrån alla rutiner och fasta platser.

Ett positivt år med stora påfrestningar som krävde ett 2009 med mer lugn och nya rutiner.

2009

Om detta år har jag redan skrivit ett bokslut där jag konstaterar att det blev ett år som innehöll en vinter med stor oro för en sjuk dotters, en vardagstillvaro som just fick sina rutiner och ett annat lugn och om att vi fick en tonåring i huset i somras.

Sammanfattning

Ett enkelt och tydligt konstaterande är att det har varit det bästa decenniet i mitt liv.

En mycket viktig sak som bara har växt sig starkare under 00-talet är relationen till mina fem bröder. Vi träffas och vi umgås på ett sätt som jag aldrig trodde skulle varit möjligt för 10 år sedan.

Visst har där funnits stunder när jag tvivlat på mycket. Men totalt sett har det, inte minst från 2002 och framåt, varit ett fantastiskt personligt decennium. Jag är en annan än jag var förut och jag gillar honom!

 
2010 fyller jag 40 år och jag ser själv inte några större spår av krisbeteende. Jag har inte börjat träna igen, jag har inte börjat klä mig extremt ungdomligt. Jag springer inte benen efter mig när jag ser en ung snygg tjej och jag har inte börjat spela golf. Jag känner mig helt enkelt inte alls som de 40 år som passet säger att jag ska fylla.

Under 10-talet kommer mina barn att växa sig stora och blir tonåringar.

Successivt vrids livet åt ett annat håll igen och med det möjligheter både till nya utmaningar och vägval i livet mellan 40 och 50.

Andra bloggar om: 00-talet, 10-talet, historik, personligt, krönika, decennium, Intressant.se

Postas även på Signerat Kjellberg

Tigers magplask

Nytt på Signerat Kjellberg

Personligt bokslut 2009

Ett år är snart slut. Igen

En summering och funderingar kring ett nytt år och ett nytt decennium i livet går inte att undvika.

2008 var ett hysteriskt händelserikt år när precis allt hände och när jag för ett år sedan såg tillbaka på det året och blickade in i 2009 så var det i första hand tankar om att se till att få koll på strukturen i vardagen efter alla stora förändringar som ännu inte hade satt sig.

Ett något mindre kreativt kaos låg överst på listan och faktum är att det har blivit betydligt mycket bättre koll på dessa ack så viktiga vardagsrutiner som till slut kan få en bomb att brisera om de inte fungerar.

Det har funnits jobbiga stunder under året. Den allra tyngsta perioden var i februari när min yngsta dotter Milla drabbades av njurbäcken-inflammation och fick ligga på sjukhus några dygn. Så liten och så hjälplös i sin smärta. Att inte få se henne somna i sin egen säng var en pärs och påverkade under någon vecka hela familjen.

Den allra största förändringen i vår familj kom till oss när vi helt oförberett i slutet av juli månad blev tonårsföräldrar. Det var då C, som nu är 14 år och som vi känt via vårt uppdrag som kontaktfamilj sedan hon var 8 år, flyttade in till oss. Det blev en snabb städning av det källarplan som vi under ett drygt års tid använt som förvaring. Det rum som fanns där kom användning långt tidigare än vad våra planer var. Fyra personer blev fem och min egen tjejliga växte.

Det som personligen känns mycket bra är att jag lyckats fånga in ytterligare ledtrådar och pusselbitar till varför saker i mitt liv blivit som de gjort och hur detta har påverkat mig. Det är detta jag delar med mig av på den här bloggen och jag vet att det i vissa fall anses känsligt i andras ögon. Men jag tänker inte blunda och undvika att förmedla mina känslor och min syn på saker som berör mig och som, vilket alltid är viktigt att påpeka, är min bild av sanningen. Var och en bär på sin sanning och det allra viktigaste är att alltid vara beredd att ta in nya pusselbitar som dyker upp. Sanningen kan förändrats och vika av i en annan överraskande riktning.

I övrigt har det varit just det året som jag hoppades på. Vi har bott in oss på allvar i Bollebygd och trivs både i huset och med omgivningen. Att ha bott i Aplared så sent som maj 2008 känns extremt avlägset och inte det minsta nostalgiskt att tänka på. Inga pisstråkiga evighetsrenoveringar längre och inte ett grässtrå att klippa.

Rent yrkesmässigt kände jag efter allt som hände 2008, med bland annat nytt jobb, en viss känsla av tristess under några månader i våras och fram till semestern. Det hade hänt så mycket. Nytt jobb, från ett stort företag till ett litet konkurrerande, med allt vad det innebar. Allt detta tog på något vis ut sin rätt under de här månaderna och jag tyckte då inte att det var lika roligt längre. Men sommarsemestern ändrade, som tur var, på den här känslan och under hösten har det på nytt känts som det ska igen. Inte minst inspirerar alla framgångar mycket.

Vad 2010 och 10-talet kommer att innebära vet jag inte. Det är ett helt annat läge än för ett år sedan. Att fortsätta jobba på att få saker att funka ännu bättre är givet, men ingenting som känns sådär alarmerande i maggropen som i december 2008.

Det som jag vet händer under 2010 är att någon fyller 40 år och någon funderar fortfarande som bäst på om det blir en resa eller en stor fet fest. Någons fru säger att det kan bli både resa och fest och att resan i så fall skulle vara med henne. Vi får väl se, men jag vet att någon extremt mycket vill till New York igen.

Andra bloggar om: 2009, 00-talet, 10-talet, bokslut, Intressant.se

En god jul eller en ångestfylld tid?

Det är verkligen med blandade känslor som jag närmar mig vad som ändå måste betraktas som årets största högtid.

Att fira jul är för många något som fyller dom med glädje och upprymdhet inför alla traditioner som ska dras ytterligare ett varv och att få göra andra människor glada och uppmärksammade på ett sätt som kanske inte sker mer än just då.

Julen är för mig obevekligt ett återkommande tillfälle på året när jag tänker mer än vanligt på frågor som har med själva livet, dess grund och påverkan att göra. Julen är förberedelsen för att från nyår kanske kunna göra något lite lite annorlunda jämfört med i år och tidigare i livet. Det är tankar på sin egen situation, sin omgivning och sådant som berör en lite extra som styr tankarna.

Julen är även en tid där det som för många är nya traditioner istället för mig är relativt nya traditioner som skapas med min familj. För mig existerar egentligen inte någon enda jultradition som är äldre än de 7 år som jag levt tillsammans med min fru. Jag vill helt enkelt inte uppleva och genomlida, för det var vad det till stor del handlade om, det som kallades traditioner under min uppväxt.

Det finns många i min familj från uppväxten som jag hade kunnat skapa en bra tradition tillsammans med. Under några år som singel i slutet av det förra och början av det här decenniet fanns det en öppen plats för mig hos Stefan, Pia och Julia. Den plats som har funnits öppen för så många andra saker i mitt liv fanns där då även i samband med julen.

Sedan dess har det handlat om att väva samman min frus traditioner sedan tidigare med våra egna traditioner som har blivit mer tydliga när först ett och sedan två barn kom in i våra liv. Det är tillsammans med dom som mina jultraditioner byggs. För mig handlar det om att bygga upp en positiv känsla runt en högtid som i alla år har varit någonting som har kommit emot mig med starkt blandade känslor och vid många tillfällen skapat ren ångest över vad som komma skall. 

Så illa är det inte längre. Det klingade av med början samma år som jag träffade min fru, men det har allra mest att göra med att detta var samma år som min far dog och därmed tog med sig den största orsaken till ångestframkallade högtider ner i graven.

Det är efter 2002 som jag på allvar, bit för bit, har kunnat skapa traditioner som känns hanterbara och så äkta som jag gissar att en tradition ska vara. Jag har inte längre några jobbiga möten och tillfällen i juletid som jag på förhand inte vill uppleva. Det sker omgiven av människor och situationer som känns bra och det gör det lite enklare att ta sig igenom för varje år som går.

Det handlar om att göra julen till något som mina barn minns som något, om möjligt, odelat positivt och att dom kan gå in i juletid utan att känna samma blandade känslor som jag gör.

Jag tror att vi är på god väg och imorgon ska vi göra julgodis tillsammans. Bara jag och barnen.

När den gemensamma vägen delar sig

Förhållanden är komplicerade.

Det finns så många olika faktorer som är med och påverkar hur ett gemensamt liv utvecklar sig och tar vägen någonstans. Det är två individer som ska lyckas stimulera varandra och utvecklas i samma riktning och det är andra yttre omständigheter som hela tiden är med och spelar sin roll.

Vissa får kämpa mer än andra för att fortsätta på det som visar sig blir en betydligt krokigare resa än vad man någonsin kunde inbillat sig när kärleken slog rot. Det är ett bagage och det är utvecklingen och oförutsedda och omstörtande händelser som ställer allt på sin spets och testar hur stark kärleken egentligen är.

Kärleken kan övervinna mycket och länge. Men den kan också komma till ett vägskäl där alla prövningar till slut har tagit ut sin rätt och det visar sig att två människor som har levt ett halvt liv tillsammans inte längre har det gemensamma liv som man en gång hade.

Det är tråkigt och det är jobbigt, men det är efter något som jag uppfattar som moget övervägande säkert ett bra beslut.

Oavsett om det är ett tillfälligt break eller något som är definitivt så är det, trots faktorer som skulle kunna ge det ytterligare en tid, förhoppningsvis något som leder till ett bättre liv. Säkert inte direkt och sannolikt inte under ett bra tag framöver. Men kanske till slut.

En pappas syn på sin sons tur i livet

"Vilken tur du har haft i ditt liv"

Så sa hans far till honom på ett glasklart sätt som för vem som helst utomstående inte skulle kunna tolkas på något annat vis än en grymt elak kommentar till en son som på egen hand rest sig ur askan och visat att han visst duger.

Han visade det i första hand för sig själv och sekundärt var att andra också skulle se det som han själv kände var en triumf och början på ett självständigt liv.

Bakom den till synes glasklara och rent elaka kommentaren från hans far doldes ett eget misslyckande där egna felval och egen oförmåga att reda ut tilltrasslade och söndertrasade, i grunden fantastiska förutsättningar i livet, och istället få se sig frånsprungen och degraderad till en i egna ögon misslyckad person som inte hade förmåga att ta tillvara de utsträckta händer som fanns.

I andras ögon fanns en betydligt mer nyanserad bild av det hela, av en man som var hjälpsam och händig, men där den röda tråden hos merparten av alla dessa var att det just var tragiskt att inte lyckas ta vara på den kunskap och de fantastiska förutsättningar att lyckas på samma vis som de han blivit passerad av.

Samtidigt fanns det också hos många av dessa, i och omkring honom ett ansvar och en kollektiv skuld till att borga för en miljö där detta självsvåldiga liv var mer av en norm än vad det någonsin borde få vara i någon enda byhåla i Sverige varken då eller nu. Det var ett sätt att leva på som satte djupa spår i betydligt fler familjer än vad någon skulle vilja erkänna.

Att ha haft tur i livet kan tolkas på många sätt och hans far gjorde det genom att se det i ett snävt perspektiv just då, just där när det hände. Med en något vidare syn på det hela, och utan att förtiga sin egen del av att hans son hade fått lära sig att klara sig väldigt mycket på egen hand, så borde ord som tur inte ens kommer över hans läppar. Det borde vara glädje och tacksamhet över att det trots allt hade gått bra för hans son. Istället handlade den spontana reflektionen, med grund i sitt eget misslyckande, om just denna märkliga syn på tur.

Med tiden kom han till insikt och kunde på ett bättre sätt uttrycka för sin son att han var stolt över vad han hade lyckats uppnå. Inte genom direkta ord, men ändå. Hans far var faktiskt även bekymrad över den tid när sonen bröts upp och loss ur ett förhållande som säkerligen hans far trodde var bättre för honom än vad som var verkligheten. Det hade istället varit några år som hade kunnat få det hans far en gång ansåg vara en tursam spiral att gå hejdlöst ner i källaren.

Så blev det inte för sonen. Till detta fanns det både tillräckligt stöd och tillräcklig egen förmåga hos sonen för att kunna reda upp.

Detta fick dock inte hans far uppleva. Istället tog det hårda livet och hans eget söndertrasade liv till slut ut sin rätt.

Tur kan säkert vara en liten del av en människas liv, men turen är aldrig något som bygger ett gott liv och tillräcklig stabilitet och långsiktighet. Till detta krävs det betydligt mer än så.

Om detta visste säkert hans far väldigt mycket, men hans förmåga att uttrycka och förstå detta i det skede som en gång var gjorde att han istället bara såg det som ren och skär tur.

Det som var turen i detta, den gången det begav sig, var att sonen vägrade tro på att det handlade om just tur.