Han svarar på en helt vanlig fråga på ett vis som uppfattas kort och spydigt och han hatar det för att han vet precis hur det låter. Det är ett eko från historien, från sin barndom och uppväxt, och det är ett eko som han inte vill vara en del av. Något som borde vara dött och begravet.
Han sänder ut fel signaler och skapar konflikter helt i onödan och det skickar honom in i en återvändsgränd som han inte är bra på att hantera. Han förstår inte just då vad han gjort för fel utan inser först senare, när andra redan blivit sårade eller ledsna, att tonfallet uppfattats på annat vis än vad han menat.
Samma sak är det med den onödiga oro och de gränsdragningar som han inte borde göra på en så tidig nivå som, inte ofta men alldeles för ofta, fortfarande sker ibland.
Han borde våga släppa taget ytterligare en gnutta. Uppmuntra istället för att begränsa och vara butter och tyst.
