I huvudet på Keken

Tiden som flyr iväg

En text med tankar om hur snabbt det går och hur mycket det är som man riskerar att ångra och känna att man inte har hunnit med.

En text som verkligen berör mig när jag nu sitter här med två döttrar som innan jag hinner blinka står där med väskan packad och flyttkartongerna tejpade för transporten till det egna självständiga livet.

De kanske inte ens kommer att vara nitton år eller så kanske de hinner bli tjugotvå, men själva grunden i Björn Afzelius "På egna vingar" finns där ändå alldeles oavsett när det sker:

Så var du plötsligt nitton år;
Kan nå'n förstå hur tiden går?
Nyss låg du här intill mitt bröst,
och lät din pappa ge dej tröst.
Men nu är du redan nitton år.

Jag minns dom stunder som vi haft
av sorg och glädje, gråt och skratt.
Jag minns det som det var igår
var gång jag kysste bort en tår.
Men nu är du alltså nitton år.

Vad fick du med dej ifrån mej?
Vad hann jag nå'nsin lära dej?
Kanhända det att jag älskar dej,
långt mer än jag nå'nsin älskat mej;
Också nu, när du är nitton år?

Kanske du minns dom ord jag sagt
om hur man får en rofylld natt?
Man känner på sej i sin själ
om nå't man gjort en dag var fel;
Långt innan man blir nitton år.

Så flyg, min älskling, flyg iväg.
Känn hur din egen vinge bär.
Var som du är, varthelst du går,
det är mitt allra sista råd;
Trots att du nu är nitton år.

 

Andra bloggar om: barn, föräldrar, björn afzelius

Sol, is, salt och sill

Livet som heltidsarbetande småbarnsföräldrar är inte alltid en dans på rosor. Det är till viss del självvalt men likafullt något som kan behöva syre.

En dos sådan syretillförsel har jag och min fru fått oss till livs i helgen. Det var en födelsedagspresent i november som innehöll en vinter-weekend till hotell Salt & Sill på Klädesholmen i Bohuslän.

Det var en kustidyll i vinterskrud och det blev en verkligen en lugn stund för varandra. Promenad runt ön, fet räkmacka på eftermiddagen, en tupplur mellan fem och sju, middag bestående av grillad långarygg, några glas vin och sedan slocknade frun strax före tio och jag vid elvatiden igår kväll.

 

Vi sov tills vi själva vaknade strax efter åtta och åt sedan en delicious frukost innan hemfärden gick via Ikea och väntande barn hemma hos snälla kusiner och deras föräldrar som såg till att våra barn fick en lördagskväll med pyamasparty och där de fick vara uppe så länge de ville. Helt enkelt en win-win-helg för både oss och barnen.

Bohuslän om sommaren är fantastiskt men faktum är att det även vintertid, allra helst nu när det verkligen är vinter, faktiskt är något som kan rekommenderas. Och Klädesholmens eget hotell Salt & Sill är verkligen ett ställe som är rogivande. Sannolikt mer rogivande nu än vad det är sommartid. En mycket trevlig restaurang och själva hotellet ligger flytandes i hamnen precis intill restaurangen.

 

Det är inte ett ställe för den som vill har fullservice i varje steg. Det är ett ställe för att göra just ingenting och det kan vara ganska gott ibland.

Andra bloggar om: bohuslän, klädesholmen, salt och sill, rekreation

Det förhatligt felaktiga tonfallet

Han hatar sig själv när han lyckas låta på ett sätt som låter tjurigt fast att det inte alls är menat så.

Han svarar på en helt vanlig fråga på ett vis som uppfattas kort och spydigt och han hatar det för att han vet precis hur det låter. Det är ett eko från historien, från sin barndom och uppväxt, och det är ett eko som han inte vill vara en del av. Något som borde vara dött och begravet.

Han sänder ut fel signaler och skapar konflikter helt i onödan och det skickar honom in i en återvändsgränd som han inte är bra på att hantera. Han förstår inte just då vad han gjort för fel utan inser först senare, när andra redan blivit sårade eller ledsna, att tonfallet uppfattats på annat vis än vad han menat.

Samma sak är det med den onödiga oro och de gränsdragningar som han inte borde göra på en så tidig nivå som, inte ofta men alldeles för ofta, fortfarande sker ibland.

Han borde våga släppa taget ytterligare en gnutta. Uppmuntra istället för att begränsa och vara butter och tyst.

Den utomjordiska sorgen

Det är märkligt hur en helt okänd människa kan framkalla känslor hos mig som inte bara borde dyka upp sådär. Jag tror inte för en sekund att jag hade reagerat mer än med en liten notering i kanten innan jag själv blev pappa. Då hade jag inte tillåtit mig att reagera som nu.

Att läsa om själva nyheten som en kort rapportering är lika anonymt som allt annat. Att sedan läsa om den ur det personliga perspektivet av kött och blod är något helt annat och berörande.

Det är en beskrivning av en far om en son som förolyckats för några dagar sedan och det är så hudlöst och glasklart beskrivet, med bara någon dags perspektiv nästan helt utan sömn, att det inte går att väja undan och inte bli berörd.

Det skulle kunna var du eller jag som fått uppleva och genomlida samma utomjordiska händelse som bara inte får ske med ens egna barn.

Det är syskon, en fru och svärföräldrar. Det är telefonsamtal, sms och kramar i stor sorg och förtvivlan. Sorg av kött och blod som obevekligt kryper sig på och jag hoppas att jag aldrig någonsin tvingas uppleva något som är i närheten av detta.

Andra bloggar om sorg, död, familj, vänner, olycka, Intressant.se

Ingemar Stenmark, bröderna Mahre och jag

Sportens värld var ett ställe att fly till med tankarna och drömma sig bort.

På sommaren var det Björn Borg som inspirerade. Jag stod där på vägen hemma och slog på en tennisboll som satt fast i ett gummiband så att bollen hela tiden kom tillbaka till mig för en ny perfekt forehand eller backhand. Ibland ritade vi upp en tennisplan på gatan med krita, satte ett "nät" över vägen och spelade matcher. När det kom en bil var det bara att ta en paus för att flytta nätet en stund.

När vintern kom var Ingemar Stenmark den självklara ikonen. Här handlade det om att hitta en bra backe att kunna sätta upp käppar i och sedan åka egna slalomtävlingar. Det var vid den gamla fabriken, där det nu är vattenverk, eller i backen nedanför vårt hus där vi i den ledningsgata som går där stakade upp vår egen slalombana och åkte. Lite senare slet vi oss genom skogen till en åker bakom Torsbo gård där vi hade en mycket längre backe att åka i och där kunde det till och med bli storslalom av det hela. Det var bäst de åren när åkern inte var harvad innan snön kom. Annars kunde det bli aningens problematiskt med underlaget när jordhögarna skapade sina egna gupp. Här ute hade vi till och med tävling när våra föräldrar tvingades att se på.

Jag var nog mer organisatör än vissa andra och den som ville ta tiden, protokollföra resultatet och sedan sätta upp resultatet på anslagstavlan hemma. Jag var inte lika bra på att åka snabbt och kunde bli rejält förbannad när det inte gick som jag ville. Över huvudtaget var jag arg när de andra inte ville strukturera upp det så lika verklighetens slalom som nu var möjligt i en skogsbacke i Västergötland.

En annan sak som jag producerade otaliga av var teckningar föreställande Ingemar Stenmark. Jag vet inte hur många det blev där under några år. Tyvärr har jag inte kvar någon, inte ens de bästa exemplaren som faktiskt var riktigt bra.

Jag drömde mig även bort genom att hitta på egna spel som omfattade en hel alpin säsong med slalom, storslalom och störtlopp. Det var en listning med Stenmark, bröderna Mahre, Andreas Wentzel, Bojan Krizaj, Stig Strand, Bengt Fjällberg, Piero Gross och vad de nu hette i den tidens världscup. Sedan planerade jag in vilka orter och i vilken turordning tävlingarna skulle ske i Wengen, Madonna di Campiglio, Kitzbühel och Åre.

När sedan en tävling skulle avgöras så skedde det med tärningar. Ett tärningsslag för att avgöra vilken sekund åkaren tagit sig ner på och två tärningsslag för att avgöra hundradelarna. Samma procedur för åk 1 och åk2 skapade ett slutresultat i tävlingen - 5,42 + 3,65 = 9,07.

Slutresultatet i varje tävling gav sedan poäng - 1. 25 p 2. 20 p 3. 15 p och så vidare i fallande skala. Detta skapade sedan en hel säsong och slutresultat i totala världscupen och de olika delcuperna i ett egenhändigt producerat spel i rutigt kollegieblock som kunde vara några dagar eller en vecka.

På samma sätt kunde jag göra ett eget spel av elitserien i hockey där alla lag mötte alla, hemma och borta två gånger om i 36 omgångar, och där tärningen avgjorde periodresultatet i de tre perioderna som sedan slogs samman till ett slutresultat - (3-1, 1-6, 5-4) = 9-11. 2 poäng för seger och 1 poäng för oavgjort.

När det gäller slalomen så fanns det en dröm om att åka slalom på riktigt. Inte i en knappt lutande backe i skogen utan i en riktig pist med riktig utrustning och riktiga käppar att åka mellan. Inte de orangea snöpinnar eller stavar som vi händelsevis använde i våra tävlingar. Det fanns en backe i Hestra redan på 70-talet och det byggdes en i Ulricehamn i början av 80-talet.

Men det blev aldrig någon riktig alpin debut för mig då när det brinnande intresset och den möjlighet i sportens värld att flyt undan fanns på allvar. Så var det egentligen med all sport jag intresserade mig för. Rädslan för det okända höll mig istället borta från det helt och inte förrän nu 2010, ett halvår innan 40-årsdagen, har det blivit verklighet och då egentligen inte för att jag själv längtat och pushat mig själv till backen utan för att vi ska på vintersemester till Lindvallen och mina barn ska så sakta lära sig att åka.

Så pushen har kommit från familjen och det har i första hand handlat om barnen samtidigt som det faktiskt är något att kunna göra tillsammans med min fru. Och även om det inte varit en längtan på framkant i livet så ångrar jag nu inte för en sekund att jag sätter mig där i liften och, om inte susar, så i alla fall tar mig ner för pisten. Jag har förvånande nog inte ens varit rädd för att testa. Lite nervös i början, men inte rädd.Nu ser jag mest fram emot att åka till Lindvallen i vecka 10 och ta pister som mer genomgående passar min nybörjarkapacitet för att slippa kämpa mig genom branta partier som ännu inte ger mig något mer än en och annan vurpa.

Det är viss skillnad mellan att kasta sig nerför Isaberg jämfört med fabriksbacken, ledningsgatebacken eller backen på åkern på 70- och 80-talet men sannolikt tyckte jag att det var lika svårt att ta sig nerför de backarna på den tiden iförd längdåkningsskidor, Ingemar Stenmark-mössa och spräcklig Helly Hansen-tröja.

Andra bloggar om: alpint, björn borg, ingemar stenmark, lindvallen, sport, drömmar, Intressant.se

Livets onödiga begränsningar

Rädslan att inte ha kontroll över situationen har begränsat mig i många olika sammanhang.

Det har kunnat handlar om sociala sammanhang, att utföra något som jag inte på förhand behärskar eller vad som helst. Säkert inget unikt men likaväl en personlig begränsning som inte är positiv.

Att iaktta och studera in något innan man agerar är en sak. Att sedan ändå inte våga är begränsande. I all fall om det handlar om att inte våga för vad någon annan ska tycka eller tänka. Att inte våga för att det faktiskt verkar farligt är en annan sak.

 

Idag har jag gjort ännu en sådan sak som jag så länge har velat göra men aldrig riktigt vågat just för oron att göra bort mig.

Jag har åkt slalom för första gången. Jag ramlade några gånger i början, men jag var fan inte sämst i backen och det gick snabbt att hitta något som ändå inte var helt uppåt väggarna illa.

Så Lindvallen i vecka tio kanske kan bli rätt roligt ändå.

Slalom - check!

Vad är nästa onödiga begränsning i livet att utmana?

Andra bloggar om: slalom, begränsning, rädslor, lindvallen, ulricehamns skicenter, Intressant.se