En text med tankar om hur snabbt det går och hur mycket det är som man riskerar att ångra och känna att man inte har hunnit med.
En text som verkligen berör mig när jag nu sitter här med två döttrar som innan jag hinner blinka står där med väskan packad och flyttkartongerna tejpade för transporten till det egna självständiga livet.
De kanske inte ens kommer att vara nitton år eller så kanske de hinner bli tjugotvå, men själva grunden i Björn Afzelius "På egna vingar" finns där ändå alldeles oavsett när det sker:
Så var du plötsligt nitton år;
Kan nå'n förstå hur tiden går?
Nyss låg du här intill mitt bröst,
och lät din pappa ge dej tröst.
Men nu är du redan nitton år.Jag minns dom stunder som vi haft
av sorg och glädje, gråt och skratt.
Jag minns det som det var igår
var gång jag kysste bort en tår.
Men nu är du alltså nitton år.Vad fick du med dej ifrån mej?
Vad hann jag nå'nsin lära dej?
Kanhända det att jag älskar dej,
långt mer än jag nå'nsin älskat mej;
Också nu, när du är nitton år?Kanske du minns dom ord jag sagt
om hur man får en rofylld natt?
Man känner på sej i sin själ
om nå't man gjort en dag var fel;
Långt innan man blir nitton år.Så flyg, min älskling, flyg iväg.
Känn hur din egen vinge bär.
Var som du är, varthelst du går,
det är mitt allra sista råd;
Trots att du nu är nitton år.
