Gräsmattan var en sådan där som var ganska stiksig. Men så fanns det några små runda plättar med mjukt gräs.
Det var på platser där det hade funnits ett träd och där nytt gräs var sått. Just träden var annars mest omvandlade till målstolpar när vi spelade fotboll. Det största målet var mellan två äppelträd. Det var där vi sköt straffsparkar. De mindre målen var mellan ett träd och häcken vid tomgränsen.
Det var förresten vid det träd som var högerstolpe i det stora målet och vänsterstolpe i det lilla som jag två gånger på ett halvår bröt min högerarm. Första gången, på annandag jul 1978, ramlade jag när vi spelade fotboll och fick armen under mig. Den andra gången klättrade jag i trädet, föll och fastnade i en liten gren för en sekund eller två innan jag föll pladask på marken och bröt samma arm igen.
Trädgården i övrigt innehöll ett stort trädgårdsland och ett rött uthus med ett garage som var så litet att ingen normal bil gick in där.
Från början var huset vitt med en liten glasveranda. Sedan renoverades fasaden samtidigt som verandan byggdes större och huset fick en mörkgrön murrig färg under ett decennium innan det återigen fick sin vita färg.
Taket vet jag med säkerhet fick nya pannor en sommar någon gång 1976-1977. Det var då som vi lekte i trädgården när alla vuxna klättrade på taket. En del av leken bestod i att kasta upp dartpilar i luften och se var dom landade. Och landade gjorde dom ju hela tiden. Den sista pilen som kastades upp i luften såg till att landa rak i mitt huvud. Där satt den tills pappa hade klättrat ner från taket och drog ut den.
Det där uthuset förresten. Det var inte bara så att det innehöll ett minimalt garage. Där fanns också ett rum där mormor satt och skötte sin hemsömnad under en period. Det var också ett rum som min morbror och hans kompisar gjorde om till ett ganska kortlivat hemmagym. Även om det inte var aktivt så länge så satt plancherna kvar på väggarna betydligt längre.
Runt trädgården var det skog på två och en halv sida och det var skog som var full med svamp varje år. Särskilt på ett ställe alldeles intill stigen, môsavägen, växte det kantareller i en lång rad på samma ställe varje år.
Inne i huset, som inte var speciellt stort, bestod nedervåningen av ett lite större vardagsrum, ett mindre rum och ett litet kök. Från början fanns en entré även på sidan av huset, rakt in i köket, men den offrades när huset renoverades för att istället ge plats åt ett badrum.
Köket var som sagt litet men det innehöll ändå både en vanlig spis och en gammal vedspis som gick att elda i. Tyvärr hade de kakelugnar som en gång funnits i huset plockats bort när elementen med direktverkande el sattes upp.
Det var i det här huset som jag tillbringade så många dagar under min uppväxt. Många av alla dessa dagar var tillsammans med min ett år äldre kusin när vi på skollov var hos mormor och spelade kort, hockeyspel och en massa annat. Det var han som fällde mig den där annandagen när armen bröts första gången.
När vi satt i köket och skulle dricka saft och äta kakor så var det alltid en tävling om vem som hade högst nummer i botten på glasen som var numrerade och vi knäckte pepparkakor och den som lyckades knäcka dom i tre delar vann.
Det var förresten även han som kastade den där pilen som satte sig i min skalle.
Jag sov även över där andra dagar och gjorde det ofta i soffan i vardagsrummet. En av alla dessa kvällar var en klassisk svensk tv-kväll när Studio S sände sitt program om videovåld och använde Motorsågsmassakern som exempel.
Ett annat klassiskt tv-minne från samma år som jag såg där i mormors vardagsrum var när USA vid OS i Lake Placid som Sovjetunionen i hockey.
Ett annat minne som inte alls är speciellt roligt är den dagen, en sommardag, när nästan alla de närmaste släktingarna till min morfar var på besök. Jag minns det som en trevlig dag, med massor av människor, ända fram till det att min morfar helt plötsligt inte mådde bra och, som jag minns det, gick upp på övervåningens toalett och spydde. Det blev värre och till slut åkte han med taxi till sjukhuset.
Det visade sig vara en hjärnblödning och så illa att han aldrig efter den dagen kom tillbaka till ett normalt liv. Jag är inte säker, men jag tror att den enda gången han efter detta var hemma igen var en där julen när jag på annandagen bröt armen. Något år senare dog han.
Jag kunde ofta gå till mormor på vardagskvällar och sitta där och läsa tidningar i lugn och ro. Jag vet att jag och min lillebror nästan tävlade om att vara först med att gå dit när det senaste numret av Hemmets Journal hade kommit så att vi kunde klippa ut bilderna i Fickjournalen.
Ett rum som jag också gillade att vara i var det rum som min morbror hade på andra våning så länge han bodde där. Det var inte minst fantastiskt att sitta och bläddra bland alla hans LP-skivor.
När jag var liten så hade jag hela tiden drömmar om hur jag skulle bo. Jag gjorde egna ritningar på drömhus och jag gjorde ritningar för att göra om hus där jag placerade in möbler och annat från olika kataloger. Ett av de hus jag möblerade i mina drömmar var mormors hus. Jag ville bo där och göra det till mitt hus.
När min mormor någong gång 1993 började prata om att inte längre bo kvar i sitt hus så fanns tanken någonstans i bakhuvudet fortfarande att jag ville bo där. Men jag var precis i början av ett förhållande och skjöt det ifrån mig.
Istället blev det så att jag och min flickvän flyttade till en lägenhet i Ulricehamn i slutet av 1993 och tänkte att det var rätt väg framåt. Men en bit in på 1994 blev mormors tankar på att sälja konkreta och helt plötsligt så var det så självklart att jag skulle köpa det där huset.
Sagt och gjort. I slutet på augusti skedde övertagandet av huset och vi påbörjade en del mindre renoveringar. Heltäckningsmattor kastades ut, gamla fina trägolv därunder slipades upp och isolering sprutades in mellan golv och grund. Väggar i rummen gjordes om med nya gipsskivor, dörrposter rensades ifrån en massa lager gammal färg.
Det skedde en hel del i början och tankarna om vad som skulle kunna göras var ganska stora från min sida, men omständigheter gjorde att det aldrig blev så bra som det kunde blivit.
Efter att ha hankat oss fram så blev det hösten 1996 så att huset såldes vidare. Det var inget lätt beslut och jag kände en skuld över att inte behålla det längre.
Nu blev det ändå så. Mormors hus och jag gick skilda vägar. Det gjorde även min flickvän och jag ett par år senare.
Det finns idag ingenting som jag ångrar av vad som skedde för 15 år sedan, men minnena från min uppväxt, alla besök hos mormor, i detta hus, är minnen som ljusa sådana från de här åren.
